I cembalofamiljens instrument alstras tonen genom att ett litet plektrum knäpper strängen. Plektrat tillverkades ursprungligen av korpfjädrar men numera är Delrinplast vanligare. Variationerna i tonstyrka hos dessa knäppinstrument uppnås inte primärt av anslaget, utan mera subtilt med hjälp av frasering och artikulation. Variation av styrka och klangfärg kan åstadkommas, särskilt då cembalo, medelst omdömesgillt val av registrering. Cembalon användes både för solomusicerande och ackompanjemang i kammarensembler, samt i större ensembler från perioden. Instrumentet hade en typisk disposition av två strängar för varje tangent, stämda antingen till samma tonhöjd eller med ena strängen en oktav högre (ett 4' register). På senare instrument finns ofta ytterligare en finess kallad lutregister (ibland även harpregister) som ger en pizzicatoeffekt. Registren manövrerades vanligtvis med handtag placerade ovanför klaviaturen. De större instrumenten var ofta tvåmanualiga med tre och mera sällan ännu fler register.

Spinetten och virginalet.

Spinetten är en mindre variant av cembalon med endast en sträng för varje ton där strängarna, för att spara utrymme, löper diagonalt i förhållande till klaviaturen. Virginalet har också endast en sträng per ton, men här löper dessa parallellt med klaviaturen, vilket ger instrumentet en rektangulär form. Dessa användbara heminstrument var populärare än cembalon i norra Europa (särskilt i England) under senare delen av 1500-talet och början av 1600-talet.

Klavikordet.

Det ideala heminstrumentet för övning och solomusicerande under 1600- och 1700-talen var klavikordet, ett instrument vars ton inte är stark nog för annat än små rum. Tonen alstras genom att strängen anslås av en tangent av mässing. Trots den svaga tonen erbjuder instrumentet en stor dynamisk variation, vilket åstadkoms av en mycket medveten och subtil anslagsteknik.